I helgen är så är det tävlingar igen. Skönt att slippa var ledig...
Vi nöjer oss dock med att bara tävla på lördagen i Stratospoolen. Jag tar gärna emot resultatrapporteringar och prispallsbilder under helgen. På söndagen planerar jag ändå att sitta framför datorn och göra årsredovisningen för mitt lilla bolag. Alla avbrott från det arbetet uppskattas.
För tre år sedan så spelade dottern i F9. Man hade lyckats skrapa ihop två pooler. Farfar hade kommit från Umeå och åkte med ut till Enköping för att titta. Att stiga upp tidigt på morgonen tillhörde inte favoritgrenarna för dottern.
Första matchen så mötte hon en tjej som nyligen hade börjat att spela. Dottern började spela i långbyxor och jag avbröt och förklarade att det får man inte. Dottern blev sur som ättika och vägrade spela. Eftersom överdomaren som vanligt fikade så var det bara att köra på. Men eftersom surhetsgraden var som värst så slog hon bort alla bollar som lyckades komma över nät från motståndaren i ren ilska. Första set förlorades med 4-11. Jag tror att motståndaren gjorde fyra servmissar, därav 4.
Jag coachade på den tiden och sa att om hon vinner den här matchen så skulle hon få en glass. Jag fick ett surt svar: JAG TYCKER INTE ENS OM GLASS!!! Andra set förlorades med 7-11 (sju servmissar!). Farfar skrattade så att tårarna rann.
Efter andra set så var det min tur att coacha igen. Den här gången lockade jag med att om hon vinner så kan hon få en pokal. Då började hon att spela pingis och vann. En riktig coachseger!
Trots min meriterande coachseger så får jag inte längre coacha sedan ca två år tillbaka, vilket egentligen är bra. Det var först jag och sonen som kom överens om att jag skulle sluta coacha eftersom det var viktigare att vi hade trevligt tillsammans än att vinna varje match.
Att vara den perfekta pingisföräldern är inte alltid lätt. Hur ska man göra i den och den situationen. Om spelet har varit knackigt (enligt dottern) så brukar jag hålla mig undan efter matchen. Ska man skälla eller inte, ska man coacha eller inte.
Vad är era erfarenheter?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Jag förstår dig och ditt dilemma Patrik.
Oftast är det ingen annan i klubben som har tid eller koll på matcherna då brukar jag coacha om det behövs till min dotter. Som förälder vet jag absolut ingenting om pingis spel eller taktik, det är mer uppmuntran än coachning, hon blir inte så glad när mitt bästa tips är att hon ska serva bara aces och inte missa nån retur. Lycka till i Enköping.//John
John! See you tomorrow!
Jag är uppe i Umeå, Ebba är själv och "coachless" i Enköping, hon har släkt där, som spelar för Stratos.//John
Hej,
Jag håller med om problemet att coacha, dottern blir tvärsur om jag inte säger något och ibland blir effekten precis den motsatta mot vad man hade tänkt sig. Cornelia är snart 11 och jag försöker tänka på att vi ska ha roligt tillsammans men det är svårt när man gillar att vinna. Jag har lärt mig att aldrig kritisera direkt efter match och att bara ge uppmuntran - funkar bäst för henne (och mig).
Carin
En del av förklaring till varför jag slutade coacha tidigt var att det fick motsatt effekt. De gånger det gick att coacha så tog det någonstans mellan 5-15 sekunder så var allt glömt.
tror det är lättare som ledare att coacha än för en förälder. en tjej mellan 11-15 är nog född till att vara arg på sina föräldrar=)
Skicka en kommentar